Jag sitter och lyssnar på Lars Winnerbäck och känner efter lite. Jag vill verkligen, verkligen ha vår nu. Jätte mycket!

Jag vill tillbaka till dom sista veckorna innan sommarlovet. Då det är mitt emellan vår och sommar. Luften är varm, men ändå lite kall, du förstår va? Det är liksom solen som värmer, men det är ändå inte allt för kallt då den går i moln. Allting har lite mer än bara börjat blivit grönt och det luktar sådär gott i luften, grönska!

Det är rätt lugnt i skolan och man kan vara ute en hel del. Man vill vara ute en hel del eftersom att man har suttit inne hela vintern. Och man känner liksom hur alla går och längtar efter det där sommarlovet. Det är en sorts spänning, eller längtan i luften. Alla går och väntar på samma sak, och det är lite sådär extra kul.

Just då behöver man inte tänka så mycket, utan man kan bara leva lite mer. Det är inte så mycket man behöver oroa sig för och sådär. Men det fattade man ju inte då! Men tänk om jag hade vetat, hur bra det faktiskt var. Istället för att bara gå och vänta på sommarlovet, och när sommarlovet kom så väntade jag på att lite mer av sommarlovet skulle gå, för då, DÅ skulle någonting hända. Men det gjorde det ju aldrig? Men om jag hade kunna uppskattat nuet, eller något. Så hade ju allt varit mycket bättre. Allt hade varit bra, för det var det ju. Nu när jag tänker tillbaka, och det är försent.

Men jag gör väl samma misstag nu, eller hur? När jag går och saknar, och längtar. Jag gillar hösten ändå, och det är fint nu! Jag trivs. Och jag ska försöka att inte tänka så mycket.

Det blev mycket prat om sommaren och sådär nu, jag vet. Men visst är sommaren otroligt, riktigt jävla bra? Men du, det är väl hösten också?